torsdag, mars 02, 2006

död och elände

jag måste nog tala med en man nu. kvinnorna jag älskar och älskat dör ifrån mig på löpande band.

jag har haft så omstörtande drömmar i natt; först dör frk flodvåg plötsligt och oväntat, sen mormor, fast hon redan dött sen länge. det var något om dig också mamma, något med dina mediciner. de har visst ingen effekt längre. dina luftrör kommer att sluta sig helt och kväva dig. du är kanske helt snart död. det finns inget vi kan göra. ska jag acceptera? eller uppröras och sörja?

jag vet inte till mig av villrådighet.

mormors död. vi är i den fina våningen nära sofia kyrka. det var där hon verkligen levde. min syster och jag provar hennes fantastiska klänningar i drömmen. du sa att vi fick välja själva. men mamma, var gjorde mormor av alla strassbeströdda och guldlaminerade dräkter‚ de dyrkade boorna, skorna man inte fick röra vid utan bomullshandskar - bara hon fick öppna kartongerna. de lena pälsarna, de tunga broscherna, de svarta pärlorna? var gjorde hon av allt vackert. levde hon vid ruinens brant innan livet tog slut? auktionerade hon bort sina rikedomar? allt var fult, syntetiskt och dammigt nu, innan hjärtat skenade i hennes bröstkorg – det lilla fågelhjärtat.

frk flodvåg är också död. ett sånt svek. man säger mig att hon på något synnerligen märkligt vis blev dränkt av en vinflaska som välte över henne i sovande tillstånd. låter diktat. och stillöst. hennes död chockerar mig. hon sägs ha varit min närmsta vän, min allra käraste syster fast hon aldrig velat mitt väl. kanske har jag heller aldrig velat hennes bästa. trots detta är nyheten av värsta slag. jag har funnit mig i vår symbiotiskt passionerade etthet och varit till behag och tröst; övat och framställt mig i självutplånandets bedrägliga konster. hu. med hennes död kan jag äntligen bli befriad från den förslavande bojan. är detta i verklighet sant. kan drömmen beröra min faktiska och högst påtagliga levnad? svårt att veta i detta nu. saken behöver prövas. är det mitt fel att hon dör från livet. hennes familj ser så klandrande på mig vid bordet. hennes äldsta syster särskilt. modern vill inte prata alls om saken, döden eller dottern. hon vill bara kvittra.

om solen skiner i eftermiddag ska jag, under uppsikt av herren på rum n:o 19, påbörja arbetet med att anlägga en egen kyrkogård – söder om örtagården men helt nära huset – för att inte förlora greppet om verkligheten. jag längtar ohämmat efter persbrandt.

var rädd om dig själv och ditt enda liv bästa mamma,
jag oroar mig bara lite för dig
din lilla sparvhök