torsdag, januari 12, 2006

kära jannike

det känns så skamligt att be om plats och yta. jag vill liksom bli förgiventagen. vara eftersökt och lite lagom begärd. ingen frågar efter mig längre. ingen berömmer eller klagar. det är så tyst runt mig. skrattar ni i smyg mån tro, bakom min rygg. hur botas paranoia; vet ni det min kära? ni skulle kunna vara fylld av beundran, det kan jag inte veta. men det är nu förbjudet att gå runt och vara till besvär; att be om stöd och kärlek vart jag går och står. särskilt svårt är det att kräva omsorg av de nästan okända. förlåt. säkert bryr du dig inte alls om mig. förlåt. jag tror jag skräms en smula av er blick och position. visst känner jag avund och beundran. tänk att vara både blond och vasstandad köttätare i alldeles eget rike

med viss bävan
er goda vilja