måndag, januari 16, 2006

mamma, dörren är igensnöad

ett fint skikt av damm ligger över allt det som jag rörde vid igår. kan jag ha sovit längre än jag tror - kanske i hundra år. tänk om allt jag känner till är främmande.

jag går i dammet och gör spår. i röda rummet, på den blänkögda flygeln, gör jag änglar i olika stadier. de blir så levande och fina. en flyger sin kos. jag letar och letar, men den vill visst inte se mig. jag tröttnar fort när det inte blir som jag vill. varför har jag så många brister mamma – inget tålamod, bara otålighet och oro.

på eftermiddagarna tänker jag på kärlek. gråter och saknar, längtar efter något. mest saknar jag dig mamma. det är alltid du. jag kan inte minnas dina händer och din hud. inte dina bröst eller din andedräkt. röst med ord har du aldrig haft. jag minns något ledset bara, i ena mungipan. jag är också ledsen, precis som du. då är vi väl nära varandra ändå kan man säga?

100 miljoner kramar och klappar från
din alldeles egna söta dotter